En sån dag då det mesta bara känns skit och jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja nysta i allt. Jag vill ha förändring men jag vet inte hur och även om jag visste hur så vet jag inte hur jag ska nå dit.

Tankarna är så många och jag får ingen ro i kroppen.

Jag försöker strukturera och planera men det går inget vidare för när det är jobbigt är det så himla mycket lättare att skjuta upp det istället.
Allt känns så överväldigande… så tufft, och så värdelöst.

Jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på allt men jag behöver nog det, för att få det ur mig. Jag är så jäkla bra på att visa upp en glad fasad, låtsas vara glad, låtsas må bra, framförallt för att inte de i min närmaste omgivning ska må dåligt över mitt mående. Ibland är det bra att låtsas, att “rycka upp sig”, men ibland är det bara tungt.

Det är så himla mycket som börjar komma ikapp nu. De senaste 6 årens berg- och dalbana i livet. Kaoset som varit på alla möjliga plan. Nu har det lugnat sig något men det är också då som man har tid att tänka, reflektera och framförallt KÄNNA. Och det är det där med att känna som är det jobbiga.

Jag har alltid varit behövd. Jag har alltid haft 3 barn att tänka på och ta hand om.
Nu är min yngsta vuxen och ingen behöver mig längre, på samma sätt, och det känns konstigt. Vem är jag nu?
Och har jag ingen att ta hand om så skaffar jag mig det, tydligen.
Jo, jag kan se mina egna mönster, mina brister, och jag kan analysera om varför jag gör som jag gör… Men därifrån till att förändra mig… det är tydligen inte lika lätt.

Och det finns så himla mycket som jag vill förändra att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Och så regnar det också… Passar mitt humör…

 

 

 

 

 

 

 

Like
Like Love Haha Wow Sad Angry