Eller, kanske känslostyrd är ett bättre ord?Lite tankar och funderingar så här på kvällskvisten…Vissa människor har lättare för att bli ledsna, arga, glada, sårade, berörda, etc för saker och ting. Vissa styrs också mer av sina känslor och gör val därefter. Känslomänniskor reagerar oftast starkare på saker än andra. De kan också ha mycket lättare för att känna empati för andra människor men också känna skuld och ångest när de egentligen inte borde göra det.

Jag är en riktig känslomänniska. Jag känner så mycket. Det finns inget mallanting. När jag är glad, är jag jätteglad, när jag är arg är jag superarg!

Jag lever alltid i mina känslor, oavsett om det är kärlek, skuld, tvång, stress eller ilska. Jag har väldigt svårt att hålla in känslor, ignorera dem. Låsa dem inne.
Men det menar jag INTE att jag har lätt att prata om mina känslor, tvärtom, men det är något jag ständigt jobbar på med mig själv…

 

Att vara känslomänniska och därmed ha ett behov av att uttrycka sig på olika sätt kan nog ha en koppling.
Jag tycker om att måla, rita och skriva, bland annat.
Och det är klart det hänger ihop med ett bekräftelsebehov i grunden.
Som känslomänniska är jag ju mer eller mindre beroende att få tanka mina känslor med ny energi och det effektivaste sättet att göra det är att skapa något som andra uppskattar.
Det är ju givetvis ett grundläggande behov hos alla människor, men jag tror ändå att motivet kan vara aningens annorlunda för känslomänniskor – att man gör saker delvis bara för att andra ska uppskatta det.

Lägger man sitt eget välmående i någon annans händer? Ger dem ansvaret för glädje och sorg? Eller är det precis det kärlek är, att det inte går att undvika att alla ord blir förstärka – onda eller goda – av kärlekens bensin? Det är nog så jag tror att det fungerar. Dem som är närmast är dom som betyder mest, oavsett om det är en partner, ens föräldrar, ens barn eller ens nära vänner. Dom har inte ansvar för dina känslor, men dom förstärker dom genom att bara vara dom.

Det är inte deras fel, eller ditt. Allt beror på kärlek och känslor. Du kan inte känna mycket för en människa utan att göra honom eller henne viktig i dina ögon. Och missta det inte för att sätta någon på piedestal, att höja någon till skyarna som kanske inte hör hemma där (vem som nu kan avgöra sådant). Nej, det handlar mer om att dom är viktiga för dig, och därför blir deras omdöme om dig viktigt på samma sätt.

Och som känslomänniska är dom här delarna förmodligen ännu viktigare. Men det är inte bara ett behov av att få, utan även att få ge. Att få fylla någon annan människa, någon som man själv känner är viktigt för en, att få dom att sväva på moln för att dom är utvalda och underbara. Det är ett behov som går åt båda hållen och fungerar inte alls lika bra om det är ensidigt. Faktum är att det kan gå rakt åt skogen då och man blir tvungen att stänga av fontänen, att glömma känslorna och knyta en hård knut runt dem.

Jag kan inte maskera mina känslor. Jag kan liksom inte låtsas vara glad när jag är skitarg.

Så att vara känslomänniska kan vara ruskigt jobbigt, speciellt med känslor som av någon anledning måste hållas inne. Men samtidigt skulle jag aldrig byta bort det, för när allt är bra så är det en underbar känsla att kunna hänge sig till allt som är underbart.