I torsdags ringde jag till VC ang min fot. Jag tänkte egentligen avvakta ännu längre men när smärtan började påverka min nattsömn kände jag att det var dags att kolla upp det. Jag tänkte att jag iallafall skulle få en tid hos läkaren inom 2 veckor, det gäller ju att vara ute i god tid, och skulle det bli bättre under tiden skulle jag kunna avboka tiden.

Jag fick tid redan dagen efter och sköterskan jag pratade med lät väldigt angelägen om att det skulle kollas upp snarast. Jag fattade inte varför det var så bråttom, det är ju inte så att jag inte kan gå!
Men sen kom jag på att hon nog misstänkte att det kunde vara en blodpropp och då kan man ju förstå att det är lite mer bråttom.

Så jag fick ta ut komp från jobbet och på fredag morgon tog jag en promenad till vc. Det är nog iallafall 3 km dit och det kan ju tyckas knäppt att gå så långt med en värkande fot och ja, det var ganska jobbigt, men jag har hög smärttröskel och det gick inga passande bussar så det fick bli så.

Hon undersökte foten och sa att den var både varm och svullen där jag hade ont, mellan 2 ben framme vid tårna, på ovansidan. Läkaren misstänkte stressfraktur och så skickade hon en remiss till röntgen.
Jag fattade först inte att jag skulle dit på en gång men det skulle jag tydligen så det var bara att fortsätta promenaden in till stan och därifrån ta bussen upp till lasarettet.

Framme!
På röntgen gick det fort och på mindre än en timme var jag klar och fick åka hem, äntligen. Svettig, kall och vrålhungrig! Jag hade ju inte räknat med att behöva ta mig vidare…

Hann knappt mer än hem så ringde läkaren från VC och sa att röntgen såg bra ut. Så nej, inte blev jag klokare av det här direkt. Nu ska jag avvakta och äta smärtstillande som jag fick utskrivet. Det kommer jag inte att göra för det känns väldigt onödigt. Jag äter ganska mycket smärtstillande de perioder jag har migrän så jag låter bli allt sånt om jag kan under de “bra perioderna”.
Men jag fick iallafall Diklofenak utskrivet igen, det enda som hjälper mot migränen, så det var ju bra.

Kvällarna är värst, när jag haft foten igång under dagen, men nu ger jag det lite mer tid, några veckor eller så. Blir det inte bättre ringer jag väl tillbaks sen för jag misstänker fortfarande att det är nerven som krånglar.

Jag passade på att fota lite på vägen till VC, det är så fint längs med Faluån, både vinter- och sommartid.

Nere vid Kålgården, 5 min hemifrån

Utegymmet ser inte så värst använt ut den här årstiden

En farbror matar änderna. Den enda vita där ser lite udda ut!