Det här är nog bland de värsta dygnen i mitt liv, rent smärtmässigt! Jag föder hellre 12 ungar på rad än genomgår något liknande igen!

Det hela började i lördags eftermiddag. Jag tog ett varmt bad och låg ganska länge i badkaret för att mjuka upp kroppen (det är det som hjälper bäst mot fibrovärken) och när jag skulle resa mig upp från badkaret så slog det till, smärtan från helvetet!
Det liksom ”knäpper till” i bakhuvudet och smärtan är enorm och kommer som en blixt, på några få sekunder.
Smärtan blir mer och mer intensiv på några minuter, tills att jag bara ligger och vrålar rakt ut och kräks!

Jag lyckades ta mig till sängen och ropade åt Paulina att hämta smärtstillande medicin, trots att jag redan då förstod att det inte skulle hjälpa. Försökte att ligga still, att andas lugnt och få ner pulsen, men det gick inte och smärtan var olidlig.
Paulina blev givetvis orolig och ville ringa efter hjälp men jag ville vänta. Jag har hög smärttröskel och jag drar mig verkligen för att söka hjälp, oavsett vad det gäller. Men efter ännu en stund insåg jag att jag inte skulle klara av mer smärta så Paulina ringde ambulansen medan jag låg i sängen och vrålade rätt ut och spydde som en galning.

Hon fick på mig lite kläder och efter en stund körde ambulansen in på gården. Jag var knappt kontaktbar då, jag hade så ont.
Jag fick hjälp ut till ambulansen och de satte en infart och gav mig morfin innan de körde iväg mot sjukhuset.

Väl på akuten minns jag inte så mycket av första natten. De gav mig en massa olika smärtstillande preparat men inget hjälpte ordentligt, som vanligt. Jag är extremt svårbehandlad när det gäller smärta.
Jag bad om Voltaren (eller diklofenak) som är det enda som jag vet kan hjälpa, men de vägrade att ge mig det eftersom det är blodförtunnande.

Jag blev inlagd på medicinavdelningen/neurologen och Paulina stannade över natten, halvsovandes i en stol stackaren.
Jag fick även genomgå en Datortomografi.

Under söndag förmiddag mådde jag lite bättre även om jag fortfarande hade ont. Paulina åkte hem en sväng för att bland annat ta ut Daniel.

Då kom attack nummer två, som från ingenstans! De pumpade i mig alla möjliga olika mediciner, bland annat Ketogan, Imigran, Stesolid och Morfin. De satte även ett dropp och jag fick syrgas.

Jag låg ganska kraftigt nerdrogad i ännu ett dygn men på måndag morgon kände jag mig lite bättre och jag längtade hem. Fick fortfarande morfinsprutor mot smärtan men inte alls liks höga doser som under attackerna.
Läkaren kom för ronden och det var en ny läkare denna gång. Jag berättade att jag gärna åkte hem och att den värsta huvudvärken var borta och det som fanns kvar kunde jag hantera själv hemma. Vi pratade om att jag inte fått Voltaren som jag bett om under hela tiden och hon tyckte att det var konstigt eftersom jag ju varit in akut flera gånger med samma typ av huvudvärk, även om det var flera år sedan nu.

Mitt under samtalet spänner det till och jag får ännu ett anfall, på mindre än 2 sekunder. Hon hann säga till mig: – Nu ser jag att det händer något med dig!
Jag blir varm, hela kroppen börjar att svettas och jag blir totalt dyngsur på mindre än 1 minut och smärtan blir obeskrivlig och jag vrålar rätt ut och kräks.

Tack och lov att läkaren var där för nu gick det undan! Jag fick morfin, Voltaren mm och jag kördes i ilfart till röntgen ännu en gång, den här gången med kontrastvätska.
Att ligga blickstilla på en brits under tiden det tar att göra röntgen är ingen höjdare. Dels så blir smärtan betydligt värre av att ligga ner och dessutom är det nästintill omöjligt att ligga still när det gör så ont.
Men det gick och röntgen såg bra ut.

Det kändes givetvis som en lättnad men samtidigt vill man ha ett svar på varför det blir så här och hur jag/man kan motverka det?

Att säga att detta är migrän är en stor underdrift! Jag har ”vanlig” migrän och ja, det är hemskt! Jag kan bli sängliggandes i dagar, må illa, vara ljus- och ljudkänslig osv, men det här, nää det går inte ens att jämföra!
Och då lider jag både av vanlig migrän, auramigrän och coital cephalalgia (även kallat orgasm- eller sexmigrän)

Låg smärtpåverkad och nerdrogad hela måndagen och nä det blev ju givetvis ingen hemgång.
Sov iallafall hyfsat under natten till tisdag och igår blev jag utskriven och fick åka hem med ett gäng recept och en veckas sjukskrivning i bagaget.

Jag är sönderstucken överallt. Jag är ju väldigt svårstucken också och de har satt flera infarter och gett mediciner i sprutor både på magen, i låren och rumpan.

Jag mår fortfarande inte helt 100. Huvudvärken finns där och så fort jag gör något pulshöjande så börjar det att dunka i huvudet och jag måste sätta mig, andas lugnt och försöka tänka bort paniken. För det är det absolut värsta, skräcken över att få ännu ett anfall.

Det kommer så plötsligt, vad händer om jag är ensam ute, på väg till jobbet, på jobbet, ute och går?
Känner mig livrädd just nu!
Rädslan går säkert över med tiden men just nu känns det obehagligt som sjutton!

Så jag försöker att ta det lugnt. Går ut på korta korta promenader för att få lite frisk luft. Plockar lite långsamt här hemma, ligger i soffan och glor på serier osv. Idag orkade jag iallafall att sätta mig med datorn en stund.
Men det är tråkigt! Jag vill må bra! Jag har inget tålamod för sånt här!

Jag har fått flera tips angående att besöka en naprapat så jag överväger det. Det känns dyrt och jag vet inte riktigt hur jag ska ha råd men jag ska iallafall prata med någon och kanske göra ett första besök så småningom.