Herregud vilka veckor!
Jag är så stressad och uppe i varv och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna slappna av.
Vi har haft väldigt mycket på jobbet ett tag, närmare bestämt i över 3 veckors tid, och det tar på krafterna. Jag bortser ifrån att jag faktiskt har en sjukdom för som ni vet så är det inget jag gärna skyller på och även om många vet om det så är det nog inte många som tänker på det, på gott och ont.

Jag vill ju inte att andra ska se på mig som den “sjuka”, som inte orkar, kan eller vill för det är så långt ifrån den jag är. Men samtidigt önskar jag ibland att folk tänkte på det, visste om det och tog lite hänsyn till det.
Men det är svårt när det är en osynlig sjukdom som inte bara gör att jag har ont och får kämpa extra med koncentrationen ibland men som även gör att jag sover dåligt i perioder, blir extra trött av stress och många intryck.

Jag kämpar verkligen med att det inte ska varken synas eller märkas utåt på mig och jag tror att jag lyckas rätt bra. Men, det är inte lätt alla gånger och det tar enormt på krafterna. 😒

Så mycket den senaste tiden så jag har funderat på vart mitt liv tagit vägen.
Jag kliver upp tidigt, gör mig klar, åker till jobbet, jobbar, tar bussen hem, och när jag kommer hem har jag oftast varit hemifrån i över 10 timmar. De senaste veckorna har jag inte ens orkat laga mat när jag kommit hem utan jag har ätit en ölkorv i soffan eller sängen innan läggdags för att dämpa den värsta hungern.

Jag har inte varit ute, jag har inte träffat vänner, jag drar mig för att ringa folk. När jag väl kommer hem har jag bara varit… och det ger mig såklart dåligt samvete, och dessutom är det förbaskat tråkigt.
Helgerna går alldeles för fort och som det se rut just nu så går hela min söndag åt till att städa efter 4 personer här hemma, vilket också gör mig en aningens bitter.

Mycket gnäll nu…
Oavsett, fibromyalgi är en jävla skitsjukdom som jag inte önskar någon!
Jag vill själv kunna påverka min kropp och mitt mående, jag vill inte ha en sjukdom som sätter stopp för så mycket.
Men, jag vet att jag inte kan gräva ner mig heller för sjukdomen kommer inte att försvinna av sig själv. Jag har försökt lära mig att leva med den i snart 10 år och jag kämpar fortfarande och ser jag tillbaks så har jag ju faktiskt kommit enormt långt och det är jag stolt över.

Jag har idag ett jobb som jag trivs med, som har en mening och som jag kämpat mig till. Jag är självförsörjande och det är jag också stolt över.
Men, det jag vill ha sagt är att allt verkligen inte bara serverats mig. Jag har kämpat, och gör fortfarande, och jag måste verkligen välja vilja delar i livet jag ska kämpa med.
Och när det inte finns ork för annat än jobb och sova så blir man lätt efter ett tag lite bitter. För man behöver annat i sitt liv också, oavsett hur mycket jag älskar mitt jobb!

Nåja, i fredags när jag kom hem från jobbet så var jag som vanligt helt slut och nästan gråtfärdig. Jag tog en dusch och satte på mig myskläder och var nästan på väg att krypa ner i sängen med datorn eller telefonen då det plingade till i telefonen och Ulle frågade om jag skulle komma över.
Velade bra länge men,äh, jag behövde verkligen komma ut, vara social och träffa lite folk! Så jag gjorde mig klar och gick över och efter några timmar hamnade vi på stan och tanten höll sig ute ända till krogen stängde.

Gårdagen var inte lika rolig, som väntat. Lite smått bakis men mest trött. Spenderade hela dagen i soffan.
Vilket resulterade i att jag idag vaknade halv fem imorse! 🤪
Jahapp, bara att kliva upp och fixa kaffe och sätta sig i soffan då.

Jag har några timmar framför mig här i soffan innan de andra börjar vakna så att jag kan börja städa.
Idag ska det tvättas och skuras badrum, jag behöver även börja på min matlista för oktober, få iväg några mail och laga mat.

Avslutar med några tänkvärda ord… Ta hand om er!