Du ska förklara det till någon annan som inte vet hur det är att vara anhörig. Du ska förklara hur det känns när du får motfrågan ” Hur kan du ge honom fler chanser som behandlar dig så illa?”

Det stämmer att han gapar och skriker på dig, men det är för att han inte får som han vill. Det stämmer att han trycker på alla dina svaga punkter för att få dig att ge med dig. Det stämmer att det var länge sen ni hade en mor och son relation  som var ömsesidigt ok och på lika villkor.

Det är mitt barn svarar du. Sitt barn älskar man oavsett. Det gör det tufft för dig att förklara situationen som du egentligen mår dåligt av och lider av, men som du försvarar med att det är ditt älskade barn.

Logiskt kan vi resonera oss fram att skulle någon annan uppträtt illa mot oss är det lika med avslut på relation såvida vi inte fastnar i det destruktiva i oss själva som gör det svårt för oss själva att tro på vår egen förmåga att vi klarar det ändå, vi överlever och vi förtjänar bara det bästa.

Det spelar ingen roll att du säger nej. Det är samma visa var gång ändå. Ditt barn har inte tillfrisknat ur sin beroendesjukdom och anser sig inte vara sjuk utan att du är dum i huvudet som anklagar och ska kalla dig för att vara en bra mamma. Den skuldboll han skickar på dig var gång knockar dig trots att du försöker rusta dig att stå pall, inte ta åt dig av orden som verbalt haglar i dum klang mot dig som person.

Du avslutar alltid med en förklaring till HUR hans taskiga beteende uppstår ex att ” Han var ju full då” ” Han mådde inte bra då”. Var gång utan att tänka på det legitimerar du hans taskiga sätt och beteende med en ursäkt för hans räkning som friskriver honom från det han precis sagt eller gjort mot dig. Du tar allt trots att ditt hjärta blöder och du längtar åter din friska son. Du är som en evighetsmaskin som är genetiskt rustad för ständig strid och kamp och noll behov av känslomässig återhämtning.

Är det så för att din roll, din titel, ditt ansvar som mamma innebär någon oskriven lag om att du kör på tills du stupar oavsett, du biter ihop och du tar allt som en soptunna för hans ilska och frustation och som oftast abstinens??

Ändå ber en liten del av dig om hjälp, men aldrig hela din hand. En liten del av dig vill leva i frihet med lugn och ro. Men aldrig att du bestämmer dig för hela du. Du har något inom dig som egentligen vill något mer för bara dig. Så att du ska få växa i kärlek. Men var gång din inre röst talar tystar du ner dess behov och låter ditt präglande mående av livssituationen råda där du inte tillåts slappna av, vara i harmoni eller glädje.

Det är som om det är något egoistiskt och fult. Att en mamma inte får vara lycklig för att hennes barn är beroendesjuk. Trots att han lever rövare på annan ort går hon som mamma runt i sin vardag med tunga steg, sorg i hjärtat och en nervös oro. Hon döljer det bra, men de som vet ser.