Förra söndagen var vi ett gäng kollegor från jobbet som åkte till mentalvårdsmuseet i Säter. Det var flera av oss som aldrig varit där och jag själv räknade ut att det måste ha varit ca 19 år sedan jag var dit.

Jag tog bussen till jobbet och vi möttes upp utanför Kupolen för att åka vidare mot Säter.
Innan vi hade den bokade tiden för rundvandringen tog vi oss en kort promenad ner till den fasta paviljongen.

Mentalvårdsmuseet är ett psykiatrihistoriskt museum inrymt i en före detta vårdavdelning på Säters Sjukhus som öppnade 1912.

Museet berättar om den tid då största delen av psykiatrins verksamhet bedrevs på stora mentalsjukhus. På museet sätts enskilda patientöden i relation till samhällsutveckling och hur rådande normer och tankemönster har förändras över tid.

Idag är många av husen rivna men på den tiden var det som en egen liten stad i Säter.

Pampiga och lite kusliga byggnader med stora trädgårdar belägna på natursköna men avlägsna platser, där man byggde egna små självförsörjande samhällen med tusentals människor, ofta med egna kyrkor och kyrkogårdar där både patienter och anställda begravdes efter decennier av sina liv på sjukhusområdet.

Enligt en stadga från 1823 skulle de sjuka till exempel inte längre kallas dårar utan patienter.
Man delade in patienterna dels efter kön men även efter om de klassades som halvoroliga, heloroliga osv.

Att läkarna tog över efter skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

Bältesläggning

En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

 

Alla patienter hade speciella kläder/uniformer. Även barn vistades på Säter.

Indelningen av patienterna var både grov och nedlåtande. Patienternas tillstånd kallades saker som stupiditas, idiotismus, imbecillitas, fånighet, slöhet, nervsvaghet eller det tämligen luddiga “fixa idéer”. Fånighet var den vanligaste diagnosen.

Långbad var från slutet av 1800-talet till omkring 1950 en vanligt förekommande psykiatrisk behandlingsform, med syftet att lugna oroliga patienter, framför allt vid neuroser. Långbadet innebar att patienten med tvång sänktes ned i ett badkar med vatten, och fick ligga där från någon timme upp till en hel dag. 
Längden på långbadet kunde variera, och det finns rapporter om ett 21 dagar långt tvångsbad som fick patientens hud att lossna.

 

Några av patienterna fick lite extra förmåner och flera av dem fick skapa sin egen konst, bland annat denna herre som tillverkade bland annat kandelabrar.

En sköterskeuniform

På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.

Insulinbehandling
Tre skötare och en läkare var hela tiden närvarande vid behandlingen. Behandlingen var jobbig för patienterna men också tuff och stressig för personalen då flera patienter gick i coma samtidigt och senare med sockerlösning skulle väckas ur sin medvetslöshet.

Behandlingen gjorde på bland annat schizofrena patienter. De skulle ha sammanlagt 20 behandlingar 5 dagar i veckan i 4 veckor. Det kunde vara omkring 15 patienter som hade denna behandling samtidigt. Förfaringssättet var följande: Patienten fick kl 06.00 på morgonen en stigande dos insulin. Efter 5 dagar var man uppe på full dos insulin, då kunde det röra sig om 100 IE. Patienten var sängliggande. Gradvis sjönk blodsockret, patienten blev påverkad, svettig och motoriskt orolig. Patienten blev fastsatt med sängbälte. Patienten var nu i precoma. I detta tillstånd hände det att man gav elbehandling, det var dock inte så vanligt. Efter ytterligare en tid, ca 15 min var patienten i helcoma då alla reflexer utom de livsviktiga var utslagna. 

Lobotomin är en historia i sig, och ett oerhört mörkt kapitel i svensk psykiatrihistoria. Lobotomin skar visserligen bort galenskapen och ångesten, men patienterna blev avtruppade och likgiltiga, dessutom var dödligheten av själv ingreppet hög. Mellan slutet av 30-talet och början av 60-talet lobotomerades ofattbara 4500 svenskar innan operationerna upphörde. Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Upp till var sjätte patient avled av ingreppen. Trots det fick neurokirurgen Egas Moniz från Portugal nobelpriset för lobotomeringstekniken 1949.

Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.

Efter besöket åkte vi vidare för att få i oss en bit mat på Dalarasten. Imponerande att få in all mat efter bara 30 minuter med tanke på att vi var 15 personer och nästan alla åt olika rätter!

Efter maten åkte vi alla hemåt. Jag fick skjuts tillbaka till Borlänge och sen tog jag bussen hem.

Tack allihop för en jättetrevlig dag!