Simon är uppe i fjällen med sin tjej och hennes familj och jag antar att han blev påmind då han såg all snö och skog för nyss skickade han ett meddelande och undrade över artiklarna från hans “lilla skidtur” i Säfsen.
Var ju tvungen att leta rätt på dem och hittade samtidigt ett blogginlägg jag skrivit…

 

Kom just på att det måste vara ett år sedan jag höll på att förlora Simon!
Kollade upp det och javisst, det stämde ganska bra. Den 26 januari förra året försvann han och en kompis på längdskidor i Fredriksbergsskogarna.

Simon, då 10 år gammal, kom hem klockan halv ett efter skolan, tillsammans med kompisen Martin, och de sa att de skulle ut och åka “Lilla Vasaloppet”, som går mellan skolan och dagis.
Klockan halv två såg jag pojkarna utanför vårt hus (där lilla skidleden också gick). Klockan fem ringde Martins mamma och frågade om pojkarna var hos oss, men de var de inte och jag trodde att de hade gått hem till Martin så jag blev lite förvånad. Både Simon och Martin är väldigt mogna duktiga pojkar som “alltid” säger till vart de ska och kommer hem i tid.

Jag sa till Martins mamma att de säkert hade stannat till hos nån kompis, men vi skulle ut och kika efter dem iallafall. De hade ju varken ätit eller druckit sen skollunchen kl elva på förmiddagen! Det var kolsvart ute, snöade lätt och var 3-5 minusgrader.
Martins mamma ringde runt till kompisar medan Jonas gick ut för att kolla efter pojkarna och prata med folk ute som kunde ha sett dem.

Martins mamma var riktigt nervös eftersom Martin alltid skulle vara hemma senast kl fem, men jag var inte speciellt orolig vid den tidpunkten eftersom Simon alltid kom hem senast åtta, och det hade aldrig varit några problem. Liiite orolig var jag pga att han var ute på skidor och det finns ju en hel del sjöar i Fredriksberg. Han VET att han absolut inte får åka ut på isarna, men man vet ju aldrig…

Martins mamma tog bilen ner på byn för att höra sig för och (kors i taket!) så fastnade hon i en poliskontroll nere på byn. Eftersom lilla Fredriksberg ligger 6 mil utanför Ludvika så är det INTE ofta Ludvikapolisen tar sig dit ut, kan tänka mig 1-2 ggr per år, så det var otroligt att de fanns i byn just då!
Hon fick blåsa och sen förklarade hon läget för poliserna som tog det allvarligt och följde med henne hem för att upprätta en “central” där. Hon ringde efter mig och jag gick dit. Klockan tickade och ingen hade sett pojkarna!

Sen tog det fart!
Fler poliser från Ludvika inkallades, och även poliser från andra håll, skoterklubben i Fredriksberg samlades, och ryktet spred sig fort bland allmänheten så till sist fick de öppna en samlingsplats nere vid brandstationen.

ALLA i hela Fredriksberg var ute!!!
Det vimlade av poliser, skotrar, människor som letade på skidor, gåendes och i bil!
Brandkåren och ambulanssjukvårdare (från Fr.berg, tur att de finns!) fanns på plats och dirigerade folk. Skoterklubben har kartor att gå efter och de skulle åka alla skoterleder och skidleder dubbla gånger. Våra grannar tog på sig skidorna och stack ut på spåren för att leta, folk sprang runt på isarna och letade, ja det var människor överallt!
Till sist fick vi höra att det var någon som sett pojkarna vid elljusspåret tidigare på dagen, så vi utgick sökandet därifrån.

Det finns 115 kilometer längdspår i Fredriksberg att söka igenom, och minst lika många mil skoterspår!

Martins mamma väntade hemma medan Jonas och jag tog bilen ut för att leta.
Vi åkte en massa små skogsbilvägar, stannade och gick ur för att kolla om de passerat, om vi såg några spår, men vi hittade ingenting!
Eftersom telefonmottagningen är så dålig i skogarna åkte vi till brandstationen då och då för att höra efter om något nytt kommit fram. Synen där var helt otrolig, det strömmade fortfarande folk som kom ut för att hjälpa till i sökandet, det vimlade av människor!

Nu sa polisen att de hade inkallat hemvärnet, polishundar, helikopter med värmekamera och en hel orienteringsklubb för att delta i sökandet, för nu var det BRÅTTOM!

Pojkarna hade varit ute i över 7 timmar i kylan, utan vatten eller mat, och INGEN visste var de var!!!

Jag började bli smått hysterisk vid det laget och de stackarna som var ute och letade på skoter och kom till brandstationen för att få nya direktiv såg helt uppgivna ut! De tyckte att de hade sökt ÖVERALLT!

Jonas och jag åkte ut för att leta igen, jag kunde inte vara still! Martins mamma skulle kontakta oss så fort hon hörde något och polisen hade ju vårt nummer.

Samtidigt fick vi höra att Staffan, Jonas chef på skidboden, hade satt på sig skidorna hemma och dragit ut för att leta. Han bor en bra bit från byn, i Drafsen, rätt upp i skogen och jag tänkte att det var meningslöst för sååå långt skulle pojkarna aldrig kunnat ta sig. Men Staffan är en otroligt duktig skidåkare och det skulle gå ganska snabbt för honom att ta sig ner till byn, dessutom vet han precis hur spåren går.

Klockan halv nio när Jonas och jag åkte omkring i den becksvarta skogen (det var verkligen kolsvart! Eftersom det hade snöat lätt under hela dan lös inte ens månen upp himlen!) mötte vi en polisbil och då tänkte vi att NU har någon äntligen hittat dem och kommer för att tala om det för oss. Stannade till och pratade med polisen och han hade inte hört ett ljud. Han såg riktigt ledsen och uppgiven ut…
DÅ bröt jag ihop på allvar och förstod att jag kanske aldrig skulle få se min älskade pojke i livet mer!

Jag behövde lugna ner mig och vi åkte ner mot byn och brandstationen igen och när vi nästan nått byn ringde Martins mamma och sa att de hade hittat pojkarna!!

VILKEN LYCKA!!!

Det var Staffan (en ängel!) som hade hittat dem, över en mil (!) från byn, långt in i skogen under en gran satt de.
Staffan såg skidorna och ropade på dem men ingen hade svarat och när han hittade dem under granen var de ganska svårt nedkylda och ingen svarade när han pratade/skrek åt dem. Staffan blev riktigt rädd och trodde att han kom för sent, men till slut fick han liv i pojkarna!

2 skotrar kom och hämtade dem och de kom till brandstationen, där jag stod och väntade. Jösses så ynkliga de såg ut!
Ja de hade ju allt fått ett riktigt motionspass!

De fick långsamt tina upp och sjukvårdare tog bra hand om dem, vi blev bjudna på varm choklad och folk hade sprungit hem och kokat kaffe som de tog med i termosar.

Fredriksbergsfolk är för gulliga! TACK för att Ni fanns där, allihopa, det är tack vare er som våra pojkar lever idag!
För de hade inte klarat sig länge till…

Senare förklarade Simon att de på eftermiddagen hade åkt till elljusspåret för att åka den belysta korta sträckan (ganska nära byn), men eftersom det inte hunnit bli mörkt då så kollade de inte vart lamporna fanns och de råkade åka in på ett spår som inte var belyst. Och de fortsatte och fortsatte längre in i skogen och inte förrän det började bli riktigt mörkt förstod de att de inte längre var på elljusspåret!
Då trodde de att spåret skulle gå runt och att de snart skulle vara framme vid byn igen, så de fortsatte… rakt in i mörka skogen! Hua!

Jaa, det var mitt livs hemskaste kväll!
Men allt gick ju bra och som sagt, snart är det 14 år sen det hände!